Melodifestivalen

Melodifestivalen

Melodifestivalen – 2011 – Delfinal 2 – Göteborg

MelodifestivalenPosted by Tommy Thu, February 17, 2011 15:55:28

Denna gången inledes programmet kanske inte lite klockrent som förra gången men det var ändå helt ok tycker jag. Första ut var en parodi på Aquas gamla hit Barbie Girl av programledarna. Rätt kul och säkert ännu roligare om man har koll på originalvideon, vilket jag inte har. Hur som helst presenterades sedan kvällens stjärngäst – Christer Sjögren! Jag har väl inget emot honom egentligen, men det är väl inte min favorit direkt. Han framförde Djingis Khan, den svenska versionen av Tysklans bidrag (vilket år det nu var) och jag gillar den låten skarpt så det var ju bra!

Det första bidraget var Brolle med 7 Days 7 Nights och det lät väl ungefär som förväntat. Brolle kan konsten att blanda 50-talet med 2000-talet och jag gillar verkligen hans röst, det har jag gjort länge! Tyvärr var låten alldeles för svag och med för fadd hook. Jag tror inte den kommer att bli ihågkommen särskilt länge men jag tycker den var hyfsad i alla fall! Jag ger den en femma.

Det blev snabbt uppenbart att den här andra delfinalen skulle hålla ännu lägre klass när det gällde det musikaliska än den första. Det kanske är lite tidigt att hävda det redan i den här texten, men jag tänkte det var bäst att nämna det redan nu så är man av med det sen. Nästa artist – Loreen, gjorde nämligen inget större intryck med sin låt My Heart is Refusing Me. Jag tyckte refrängen var ganska gapig och versen tafatt och meningslös. Det har väl egentligen ingen betydelse musikaliskt sett, men det är ju trots allt melodifestivalen och numera kan man helt enkelt inte ignorera kläder och framförande, men vad är det för kläder egentligen? Det såg mest ut som ett garnnystan egentligen. Pumpande dance-pop är inte min grej och det var inte bra heller, domen blev en tvåa!

Men ändå, om man jämför med nästa bidrag, så var det en höjdare. Vad hade Babsan där att göra egentligen? Som skämt kunde det väl funka kanske men inte i de här sammanhangen. Jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna vara roligt som parodi i någon krogshow, fast bara en gång och aldrig mer. Det går helt enkelt inte att ta det på allvar och Babsan har heller inte den klass som t.ex. After Dark har lyckats leverera med sina bidrag i festivalen. Ge Mig en Spanjor får en etta och då har jag ändå varit snäll…

Sen var det dags för en ballad med Elisabeth Andreasson – Vaken i en Dröm, en titel som man på förhand skulle kunna nynna till Björn Skifs gamla bidrag Fångad i en Dröm från 70-talet. Det lät lite grand som om hon framförde det i en tonart som inte passade henne och det var faktiskt hur tråkigt som helst! Traditionellt javisst men det hade nog funkat bättre med en mera kraftfull sångerska som Sarah Dawn Finer till exempel. En tvåa får den.

Sanna Nielsen borde vara ett säkert kort. Hon är normalt sett en riktigt duktig sångerska och jag kan inte säga att honom inte levererade här heller. I’m in Love börjar som en ballad med bra tryck i som om hon vill driva med sig själv. Alla hennes tidigare bidrag har väl varit ballader? Efter inledningen blev det dock lite mer tempo och lät som någon form av musikallåt. Ganska menlös pop enligt mins åsikt och typiskt som något Charlotte Perrelli hade gjort. Ganska klyschigt och med en lika klyschig koreografi, som hämtar ur nämnda Charlotte Perrelis Hero från 2008. Inget vidare överhuvudtaget men klart den vassaste sångerska för kvällen – en trea!

Nästa bidrag, med en artist som kallar sig The Moniker, ett mycket bra artistnamn skulle ajg vilja säga, gjorde helt klart ett stabilt intryck. Det är tveksamt om låten Oh My God! går hem hos folket eller om denna Mika wanna be med en touch av DiLevas klädsmak är lite för märklig för att uppskattas fullt ut. Personligen gillade jag den klatschiga och klämkäcka poplåten han framför. Och det känns också härligt avslappnat och opretentiöst. Vilken tur att det finns sådana bidrag i festivalen också. The Moniker får en sexa för sitt bidrag!

Anniela hade en schysst inledning tycker jag men att vara iklädd något som för tankarna till spenat eller en nyklippt gräsmatta kanske inte var så lyckat? Elektrisk tappar snart inledningens charm och det blir också uppenbart vilken pinsamt dålig sångerska det handlar om. Eller egentligen är hon väl inte så usel, men konditionsträning är verkligen något hon skulle behöva. Att flåsa så långt innan en treminuterslåt ens är slut är inte acceptabelt. Möjligen kunde jag haft förståelse för det om det hade varit i slutet av en konsert på 90 minuter eller så. Det blir inte mer än en tvåa här.

Med sista bidraget, Like Suicide, med Christian Walz skulle man kunna ägna sig åt lite ordvitseri om man skulle vilja. För det var väl nära på självmord att tvingas bevittna denna oerhört barnligt klingande röst. Det påminner lite om bröderna Gibbs röster i Bee Gees kanske, fast inte i närheten lika bra förstås. I övrigt ett ganska tramsigt shownummer som kändes lite väl pretentiöst. En trea blir det till denna.

Avslutningsvis bjöd Christer Sjögren på en riktigt bra låt! I original förstås, med Christer Sjögren blev David Bowies Life on Mars nästan pinsam. Eller som någon av mina vänner på Facebook skrev – Christer Sjögren är inte David Bowie! Det var ju i alla fall pinsamt uppenbart…

Hoppas att nästa delfinal håller högre klass!

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post7