Melodifestivalen

Melodifestivalen

Melodifestivalen 2011 – Delfinal 3 – Linköping

MelodifestivalenPosted by Tommy Sun, February 20, 2011 22:52:17

Jag får nog säga att det här var den sämsta inledningen under den här säsongen av melodifestivalen. Faktum är att skämten genom hela programmet höll en väldigt låg nivå tycker jag. Programledarna som kommer försent och inte blir insläppta är väl inget som gjorts i melodifestivalsammanhang tidigare kanske, men jag tycker mig ändå känna igen konceptet. Skämtet var hur som helt urbota dumt!

Istället för programledarna inledde man med en ”huvudattraktion” som man sa – Lena Philipsson. Det är väl inget fel på Lena och jag har faktiskt en liten bakgrund som beundrare till henne, men det var så många år sedan att det borde vara preskriberat nu…

Bidrag nummer ett var Linda Sundblad med Lucky You. En dunkande poplåt som inte trivdes i mina öron i alla fall. Hennes röst kändes lite barnslig och det kan visst funka till rätt låt, men här tycker jag inte att det passade alls. Det blev för intetsägande och opersonligt av det, lite tjatigt och ganska trist. En tvåa får det första bidraget!

Inte heller Simon Forsberg och hans låt Tid att Andas var någon större succé i min bok. Det var en smäktande ballad egentligen men jag tycker inte att han klarade av att lyfta den så som skulle ha behövts. Det kanske hade funkat för 20-25 år sedan men nu var den inget speciellt och alldeles för följsam och tillrättalagd för min smak, dock bättre än inledningsbidraget. En trea blir det av mig.

Nästa artist – Sara Lumholdt, presenterades av den före detta kollegan Marie Serneholt och det var väl på något sätt en kul presentation. Men när presentationen blir roligare än låten är man illa ute. Visst, refrängen funkade väl, men verserna lät bedrövligt. Det var alldeles för lågt för henna och hon hade ingen styrka och stabilitet alls i verserna. Även denna poplåt får en trea.

Men The Playtones stod i alla fall för något som var lite annorlunda. Rockabilly-schlager som Rikard Olsson kallade det för. Det var inte en så dum beskrivning av The King egentligen för det var nästan så det lät! Kul att The King faktiskt inte syftade på Elvis som man skulle kunna tro, så tolkade inte jag det i alla fall. Jag gillar rockabilly ganska bra i grunden men jag tyckte inte att de gjorde det särskilt bra här. När de fick spela om lät det betydligt bättre. Jag tror att det här kanske är en låt som kommer att växa! En fyra fick den hur som helst.

Och på tal om ordvitsar så går det val inte att inte tycka om Shirley’s Angels. Ett fyndigt namn tycker jag och deras låt I Thought it Was Forever hade helt klart en touch av en av upphovsmännen – Alexander Bard! Han har förmågan att göra bra låtar och det har jag aldrig betvivlat! Jag tycker det var en bra hook och en bra melodi och låten kanske kan växa. Vid första genomlyssningen blev det en femma.

Sebastian hade väl skrivit sin låt själv tillsammans med någon tror jag. Det var inte alls pjåkigt tycker jag men hans charm har väl tagit lite semester tillsammans med hans hår tycker jag. Ska man beskriva framträdandet/låten så blir det väl någon hybrid av David Bowie och Mick Jagger som kommer på tal. En bra melodi och en stark insats men kanske lite tjatig. Även denna får en femma.

Sara Varga hade den klart bästa låten i kväll. Spring för Livet lät lite som en blandning mellan… om man tänker sig Vaya con Dios och Lisa Ekdahl, om man nu kan tänka sig det. Jag gillade hennes spröda röst och hennes inlevelse men det är tveksamt om den kan fungera i ett större sammanhang eller översatt till engelska. Man måste ju i och för sig inte översätta, men det ligger nära till hands att tro att det kommer att ske. En sexa!

Eric Saade är proffsig och hans framförande var bra! Det lät stort och pampigt men man tröttnar rätt fort på den sortens pop. Låten blir snabbt lite tjatigt men kan kanske funka i ett större sammanhang trots alls. Jag tycker att låtens titel Popular är ett försök till lite röstfiske men det är bara en känsla jag har och om någon skulle be mig utveckla det där så tror jag inte att jag kan. En fyra är den i alla fall värd!

Lena Philipssons andra nummer ska vi nog helst tala tyst om, det lät verkligen bedrövligt. Hon är ingen rockare och dessutom var det väl lite trist att hon gjorde sin egen låt även om det var på engelska.

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post8

Melodifestivalen – 2011 – Delfinal 2 – Göteborg

MelodifestivalenPosted by Tommy Thu, February 17, 2011 15:55:28

Denna gången inledes programmet kanske inte lite klockrent som förra gången men det var ändå helt ok tycker jag. Första ut var en parodi på Aquas gamla hit Barbie Girl av programledarna. Rätt kul och säkert ännu roligare om man har koll på originalvideon, vilket jag inte har. Hur som helst presenterades sedan kvällens stjärngäst – Christer Sjögren! Jag har väl inget emot honom egentligen, men det är väl inte min favorit direkt. Han framförde Djingis Khan, den svenska versionen av Tysklans bidrag (vilket år det nu var) och jag gillar den låten skarpt så det var ju bra!

Det första bidraget var Brolle med 7 Days 7 Nights och det lät väl ungefär som förväntat. Brolle kan konsten att blanda 50-talet med 2000-talet och jag gillar verkligen hans röst, det har jag gjort länge! Tyvärr var låten alldeles för svag och med för fadd hook. Jag tror inte den kommer att bli ihågkommen särskilt länge men jag tycker den var hyfsad i alla fall! Jag ger den en femma.

Det blev snabbt uppenbart att den här andra delfinalen skulle hålla ännu lägre klass när det gällde det musikaliska än den första. Det kanske är lite tidigt att hävda det redan i den här texten, men jag tänkte det var bäst att nämna det redan nu så är man av med det sen. Nästa artist – Loreen, gjorde nämligen inget större intryck med sin låt My Heart is Refusing Me. Jag tyckte refrängen var ganska gapig och versen tafatt och meningslös. Det har väl egentligen ingen betydelse musikaliskt sett, men det är ju trots allt melodifestivalen och numera kan man helt enkelt inte ignorera kläder och framförande, men vad är det för kläder egentligen? Det såg mest ut som ett garnnystan egentligen. Pumpande dance-pop är inte min grej och det var inte bra heller, domen blev en tvåa!

Men ändå, om man jämför med nästa bidrag, så var det en höjdare. Vad hade Babsan där att göra egentligen? Som skämt kunde det väl funka kanske men inte i de här sammanhangen. Jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna vara roligt som parodi i någon krogshow, fast bara en gång och aldrig mer. Det går helt enkelt inte att ta det på allvar och Babsan har heller inte den klass som t.ex. After Dark har lyckats leverera med sina bidrag i festivalen. Ge Mig en Spanjor får en etta och då har jag ändå varit snäll…

Sen var det dags för en ballad med Elisabeth Andreasson – Vaken i en Dröm, en titel som man på förhand skulle kunna nynna till Björn Skifs gamla bidrag Fångad i en Dröm från 70-talet. Det lät lite grand som om hon framförde det i en tonart som inte passade henne och det var faktiskt hur tråkigt som helst! Traditionellt javisst men det hade nog funkat bättre med en mera kraftfull sångerska som Sarah Dawn Finer till exempel. En tvåa får den.

Sanna Nielsen borde vara ett säkert kort. Hon är normalt sett en riktigt duktig sångerska och jag kan inte säga att honom inte levererade här heller. I’m in Love börjar som en ballad med bra tryck i som om hon vill driva med sig själv. Alla hennes tidigare bidrag har väl varit ballader? Efter inledningen blev det dock lite mer tempo och lät som någon form av musikallåt. Ganska menlös pop enligt mins åsikt och typiskt som något Charlotte Perrelli hade gjort. Ganska klyschigt och med en lika klyschig koreografi, som hämtar ur nämnda Charlotte Perrelis Hero från 2008. Inget vidare överhuvudtaget men klart den vassaste sångerska för kvällen – en trea!

Nästa bidrag, med en artist som kallar sig The Moniker, ett mycket bra artistnamn skulle ajg vilja säga, gjorde helt klart ett stabilt intryck. Det är tveksamt om låten Oh My God! går hem hos folket eller om denna Mika wanna be med en touch av DiLevas klädsmak är lite för märklig för att uppskattas fullt ut. Personligen gillade jag den klatschiga och klämkäcka poplåten han framför. Och det känns också härligt avslappnat och opretentiöst. Vilken tur att det finns sådana bidrag i festivalen också. The Moniker får en sexa för sitt bidrag!

Anniela hade en schysst inledning tycker jag men att vara iklädd något som för tankarna till spenat eller en nyklippt gräsmatta kanske inte var så lyckat? Elektrisk tappar snart inledningens charm och det blir också uppenbart vilken pinsamt dålig sångerska det handlar om. Eller egentligen är hon väl inte så usel, men konditionsträning är verkligen något hon skulle behöva. Att flåsa så långt innan en treminuterslåt ens är slut är inte acceptabelt. Möjligen kunde jag haft förståelse för det om det hade varit i slutet av en konsert på 90 minuter eller så. Det blir inte mer än en tvåa här.

Med sista bidraget, Like Suicide, med Christian Walz skulle man kunna ägna sig åt lite ordvitseri om man skulle vilja. För det var väl nära på självmord att tvingas bevittna denna oerhört barnligt klingande röst. Det påminner lite om bröderna Gibbs röster i Bee Gees kanske, fast inte i närheten lika bra förstås. I övrigt ett ganska tramsigt shownummer som kändes lite väl pretentiöst. En trea blir det till denna.

Avslutningsvis bjöd Christer Sjögren på en riktigt bra låt! I original förstås, med Christer Sjögren blev David Bowies Life on Mars nästan pinsam. Eller som någon av mina vänner på Facebook skrev – Christer Sjögren är inte David Bowie! Det var ju i alla fall pinsamt uppenbart…

Hoppas att nästa delfinal håller högre klass!

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post7

Melodifetivalen 2011 Delfinal 1 – Luleå

MelodifestivalenPosted by Tommy Sun, February 06, 2011 17:55:08

Har det inte varit inne att fördöma och förkasta melodifestivalen i ganska många år nu? Jag har själv gjort det, men likväl sitter man sedan och tittar på det trots att man retar sig på programledarna eller låtmaterialet, eller upplägget i stort för den delen. Det här året var det ju dags för nytt blod i ledarskapet och det var väl inget fel. Varken Kristian Luuk eller Petra Mede lyckades ju enligt min åsikt något vidare. Visserligen är jag inte särskilt förtjust i Marie Serneholt, men Rikard Olsson kan verkligen konsten att leda ett program!

Hur som helst så var själva inledningen på festivalen i åt lysande, briljant, fabulös, fantastisk, kanoners eller toppen. Ett riktigt roligt medley med klassiska festivallåtar, fast med annan text. Huruvida programledarna sjöng själva eller om i alla fall Rikard Olsson mimade ska jag låta vara osagt, men det är mindre viktigt kanske. Det var en klart underhållande inledning oavsett. Fast inledningen och programledarna gör ju inte festivalen på egen hand, det måste också finnas ett låtmaterial och artister som kan tävla och det är väl det jag ska skriva om här egentligen.

Först ut var Dilba och Try Again. Det var en pumpande bas och någon sorts europop som inte tilltalade mig alls egentligen. Rösten drunknade i musiken och det hördes knappast alls var hon sjöng om. Efter ett tag insåg jag att det nog var en ganska svår låt och att det fanns klar potential i den. Ju längre den höll på desto mer tyckte jag att den satte sig. Ingen succé direkt men helt ok för jag nog säga. Dilba får 5/10 för den här låten!

Swingfly framförde sedan en rap – Me and My Drum som jag initialt tyckte var ganska intressant och klart bättre än förväntat. Dock blev jag oerhört besviken på killen som sjöng refrängerna. Verserna var överlägsna! Inte min grej överhuvudtaget men 4/10 blir det i alla fall.

Jenny Silver har jag ingen koll på överhuvudtaget och jag tyckte väl att hennes framträdande var ganska tråkigt. Jag tänkte på Lena Philipsson och hennes mickstativ och jag tycker inte att det är så roligt med så uppenbara stölder. Låten – Something in your Eyes var också en ganska trist poplät och framförandet ganska mekaniskt tycker jag. Lite Abba läte det i tongångarna, men det blev inte bra för det! – 3/10

Nästa artist var riktigt okänd för mig, Jonas Mattson framförde On My Own, en reggae med swingkänsla eller vad man ska kalla det. Jag tycker att låten var svag men det fanns ett försökt till en stark hook även om den misslyckades. Men trots detta en ganska pigg låt som är värd 4/10 kanske.

Förresten var presentation av artisterna riktigt bra. I form av ett förhör fick de visa att de var värdiga att ställa upp i tävlingen. Hur man har hade lyckats få med Carl Bildt på noterna kan man väl fråga sig, men det är kanske ett stort festivalfan, vad vet jag?

Hur som helst var det sedan dags för tävlingens mest färgsprakande nummer. Le Kid med låten Oh my God. Jag tyckte det var kul att de försökte använda hela scenen i sitt framträdande, alla färger som nästan gav intrycket av lite serietidning var en kul grej. Låten vet jag inte om jag ens lade märkte till och det kanske hade passat sig bättre i lilla melodifestivalen… Omgångens sämsta låt – 2/10.

Rasmus Viberg med Social Butterfly lät lite Balkan-pop i mina öron. Det är svårt att säta fingret på vad det är men det var kanske dragspelet och den övriga instrumenteringen som gjorde det? Han såg själv ut som om hade rymt från Bonde Söker Fru och det är väl kanske inte riktigt rätt approach till melodifestivalen. En ganska tråkig och menlös låt, ganska gapigt framförd och får 3/10.

Däremot så satte sig Pernilla Anderssons Desperados direkt. Tävlingens bästa låt så här långt och om man gillar Winnerbäck kommer man att känna igen sig direkt! En stark låt men det är tveksamt om den skulle fungera i en engelsk översättning. Man behöver ju i och för sig inte översätta allt till engelska, men det är ju inte helt ovanligt att man gör det heller. Pernilla var väl ingen briljant sångerska men hon funkade utmärkt ihop med låten och det är ju det viktigaste! – 7/10

Så avslutar vi med Danny då… Ja, att inte påstå att det var en klasskillnad mellan hans framförande och artisteri jämförd med de övriga startfältet vore en ganska dålig lögn, lätt att genomskåda. För det var verkligen stor skillnad i scenvana och karisma. Han framförde In the Club, någon sorts disco-pop som inte är riktigt min grej, men han gjorde det bra och det blir pluspoäng från mitt håll för det. – 3/10

I övrigt var Nanne Grönwall kvällens stjärngäst och hon är ju hur duktig som helst. Inslaget med henne och ”superproducenten Hurricane” var dock oerhört tråkigt, inte min humor alls. Jag var inte heller helt överrens med den klassiska soullåt hon framförde, men hon gjorde det bra och det var ju utom tävlan så det är väl inget att gnälla om.

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post6

Andra Chansen

MelodifestivalenPosted by Tommy Sat, March 06, 2010 21:58:42

Andra Chansen

Jag ska inte tråka ut er med att betygsätta låtarna igen även om flera av dem kändes betydligt bättre den här gången. Detta beror sannolikt delvis på att man nu hört dem en eller flera gånger tidigare, en också på att kvaliteten var bättre när det gäller flera av framförandena också! Bland annat lyckades Crucified Barbara betydligt bättre med sin sång den här gången och växte rejält. Det gjorde också Pernilla Wahlgren även om jag fortfarande är av den bestämda åsikten att låten är hopplöst förlegad. Även Kalle Moraeus och Orsa Spelmän, som jag dissade ganska rejält i andra delfinalen höjde sig ett par klasser och låten – Underbart satte sig bättre. Det gjorde däremot inte Pauline som jag fann vara tråkigare nu än sist medan Pain of Salvation var klart bäst i startfältet.

Hur som helst måste jag ta tillfället i akt och uttrycka min besvikelse över svenska folkets röster, och samtidigt formulera en stilla önskan om att omyndigförklara svenska folkets musiksmak! Kunde vi inte hitta något roligare att rösta vidare än de två mest stereotypiska låtarna? Jessica Andersson som dessutom inte är riktigt kapabel att göra sin låt I Did It For Love rättvisa. Jag tror att det hade krävts en artist med lite fylligare röst för att klara det med framgång, tänk Sarah Dawn Finer, och Pernilla Wahlgren som i och för sig är snyggare än Pain of Salvation som hon duellerade emot.

Nä, jag är allt besviken…

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post4

Delfinal 4 2010

MelodifestivalenPosted by Tommy Sat, February 27, 2010 22:11:51

Delfinal 4

Så var fjärde delfinalen av melodifestivalen över och jag tycker nog att dess kvalité fått obefogat dålig kritik. Räknar man medel på utdelade betyg finner jag att den här delfinalen faktiskt lyckats åstadkomma det högsta värdet i år! Men även om det på pappret borde ha varit klart långt innan bidragen framförts bjöds det på ett par överraskningar och jag ska, som vanligt, ge min ärliga uppfattning av spektaklet.

Först ut var Sibel i en klatschig och svängig poplåt – Stop, som jag verkligen gillar refrängen i. Hon har visserligen en bedrövlig klänning, men bär den med charm och hon har en mycket bra röst. Jag har gillat henne sedan jag först gjorde hennes bekantskap i Idol (vilket år det nu var) då hon lyckats få både Peter Swartling i juryn och undertecknad att börja gråta med sin stämma. Jag ger den här en åtta, vilket sannolikt är någon form av överkompensering från min sida, men kvällens bästa var det i alla fall och så var den informationen avslöjad.

När det sedan blev dags för Py Bäckman satt jag mest med öppen mun, skakade på huvudet och ställde mig frågan ”Varför??” om och om igen. Ursäkta?! Inte för att låten – Magisk Stjärna, var speciellt bra i grunden men hennes framförande hjälpte sannerligen inte till. Det var verkligen bedrövlig och under all kritik! Den här får en etta av mig! Jag vet faktiskt inte riktigt vad mer jag ska säga om den här balladen. Det skulle väl i så fall vara att Py såg lika ut som Ozzy Osbourne i sina runda glasögon och lika förvirrad som han också. Nej, det här var verkligen illa!

NEO däremot gör ett bra framförande och hans låt Human Frontier är glättig pop som faktiskt känns ganska medryckande. Jag har bara en fråga att ställa, tror han att han är Mika? Hela refrängen bestod av falsettsång, vilket i sig inte behöver vara någon nackdel, men det känns allt som lite härmvarning där. Hur som helst ger jag honom en sjua, vilket också sannolikt, liksom Sibel, rör sig om någon form av överkompensation från min sida.

Lovestoned överkompenserar jag dock inte, det var en anständig reggae-pop låt men jag hade glömt bort den innan den tagit slut. Att man ”stulit” DiLevas Vem ska jag tro på? som inledning var väl det roligaste med den kanske. Jag ger Thursdays en femma för att den trots allt känns lite annorlunda även om det på intet sätt egentligen är något som tilltalar mig.

Kvällens andra Idol-deltagare var Anna Bergendahl som med sin countryinfluerade låt This is My Life gick rakt in i publikens hjärta. Hon har en mycket personlig röst, som jag tycker kom fram mycket bättre här än under hennes Idol-medverkan! Dock var låten en lite lagom tråkig ballad som inte ger mig så mycket. Bra utfört med det materialet hon hade att jobba med alltså. Jag ger henne en sexa.

Så var det dags för en av förhandsfavoriterna, om man bara ska se till tidigare meriter och erfarenheter – Pernilla Wahlgren! Men facit i hand vill jag dock påstå att hon passar bättre som Schlager-Milf än som deltagare i den här melodifestivalen! Hon är förstås rutinerad och det märks på hennes scennärvaro men låten… och dansen… suck… Det är som Charlotte Perrelli för ett par år sedan med en såt som känns förlegad i minst tjugo år! Jag vill om du vågar kanske hade passat på åttiotalet… Den är lite modernt dansbandssound a la Barbados och faktiskt ganska pinsamt! Men en trea ska hon få!

Noll Disciplin hade jag absolut ingen koll på före deras framträdande och trodde att det kanske var någon form av rap. Detta antagande baserade jag enbart på deras namn och på deras låts titel – Idiot, men det visade sig att jag hade helt fel! Istället är det någon blandning av Noice och Dia Psalma och inte alls dumt egentligen! Det hade dock varit ännu bättre om det inte hade känts som om de höll igen. Fram med aggressiviteten och rocka för fan! Lyckligtvis behöver sången inte vara så vass i så här musik, för det är den inte heller. Totals sett blir det en fyra, men det fanns som sagt potential till mer!

Sist ut var ytterliggare en förhandsfavorit om man tittar på meriter, nämligen Peter Jöback! Att han är en fantastisk sångare inom sitt gebit råder det ingen som helst tvekan om men tyvärr är hans nisch så pass tråkig att det drar ner dessa kvaliteter. Musikaliskt hamnar Hollow någonstans mellan musikal och ABBA, vilket inte är speciellt märkligt när det är Fredrik Kämpe som står som kompositör. Det ger mig ingenting och blir rätt tråkigt tyvärr och renderar i slutänden en trea till Peter Jöback.

Har jag rätt? Har jag fel? Kommentera!

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post3

Delfinal 3 2010

MelodifestivalenPosted by Tommy Sat, February 20, 2010 22:13:48

Delfinal 3

Jag kände mig ganska nöjd med upplägget på förra veckans krönika och varför ändra på något som funkar? Jag kör helt sonika samma koncept om igen och gör så tills jag kommit på något bättre alternativ. För att tro att saker och ting är konstanta och förenliga med status quo bör anses vara aningen naivt.

När det gäller melodifestivalen är jag dock lite av en bakåtsträvare och brukar ofta anse att ”det var bättre förr”. Inte minst när det fanns olika jurygrupper som bestämde och inte svenska folket. Detta av den enkla anledningen att svenska folket gång efter gång bevisar att de verkligen inte är kompetenta nog för förtroendet!

Hur som helst så var Alcazar först ut för kvällen och var det med en låt – Headlines, som var ovanligt hookfattig för att vara dem. Framträdandet var väl förvisso stabilt och om inte annat så knep de nog några röster på ren rutin. Att nå ända fram brukar dock inte Alcazar göra och de fick nöja sig med en plats i andra chansen denna gång. Personligen tyckte jag att det var en av kvällens bästa låtar och ger den en klädsam sexa!

Vad Johannes Bah Kuhnke sysslade med var dock märkligare. Det var gapigt oengagerande och trist. Och faktum är att jag redan nu, omedelbart efter sändningens slut, inte har en aning om vad det var han framförde. Tittar jag i mina anteckningar ser jag dock att jag utdelade en etta i betyg åt hans låt Tonight.

Elin Lanto är ingen debutant i de här sammanhangen även om hennes röst är lite barnslig och kanske påminner lite om Britney Spears. Doctor, Doctor, hennes låts titel, förde mina tankar till Thompson Twins gamla hit med samma namn och musikaliskt är det kanske inte så stor skillnad egentligen. Det är lättsam pop som varken är bra eller dålig egentligen och kanske kan tilltala en yngre publik. Vem vet? Den kanske kan växa med fler lyssningar också? Hur som helst tyckte jag mig kunna utdela en femma åt den.

Efter denna var det dags för en vacker och spröd låt med Erik Linder. Hur ska jag tro på kärleken, som hans låt hette hade en text skriven av Kenneth Gärdestad och enbart detta faktum borde egentligen ge den extrapoäng! Det handlar förstås om floskler deluxe, som alltså passar utmärkt i sammanhanget. Man får nästan lite känsla av Ted när man hör låten och jag tyckte som sagt att det var en riktigt vacker ballad. Av mig fick den en femma.

Nästa låt – Yeba, fattade jag ingenting av! Att texten var mig obegriplig var kanske inte så märkligt eftersom den var på något stamstråk från Kongo, Getty Domeins ursprungsland. Men musiken var mig också totalt obegriplig, någon form av världsmusik utan någon egentligen melodi i mina öron. Jag förstår helt enkelt inte vad låten hade att göra i dessa sammanhang överhuvudtaget. Betyget kan inte bli annat än en etta även om en liten extra eloge för dess unika egenskaper bör utdelas. Jag är inte bakåtsträvare i alla delar av denna musiktävling och ser gärna mångfald!

Årets etnopop, för det måste ju alltid finnas en sån nuförtiden, stod gruppen Timotej för. Fyra tjejer som spelade flöjt, gitarr, dragspel och fiol till något dunkande i bakgrunden, Jag kunde knappt koncentrera mig eftersom mina ögon hela tiden drogs till en av tjejernas kläder som jag först uppfattade som någon sorts långkalsonger. Hur som helst tyckte jag väl att deras låt Kom var hyggligt medryckande men alldeles för intetsägande och oengagerande för min smak. Jag ger den fyra långkals… eh… en fyra i betyg.

Så var det dags för klasskillnad när det gäller framförande. Darin stod för kvällens stabilaste intryck och även om jag aldrig riktigt har förstått hans storhet överglänste han, på detta plan, alla de andra i denna delfinal. Låten – You’re Out of my Life, tycker jag personligen är en sån där mellantempoballad som det går tretton på dussinet av, men han gjorde det som sagt bra och en sexa känns som ett lämpligt betyg för denna.

Och liksom etnopop är ju hårdrock en obligatorisk genre som måste representeras numera. Crusified Barbara och deras Heaven or Hell stod för det i denna deltävling. Och hur mycket rötter jag än har i hårdrocken så kan jag inte på något sätt tvinga mig att tycka om det här. Fyra tjejer med ett klent sound och en tråkig intetsägande låt, en sångerska som sjunger ganska dåligt, även om det på sina ställen förde tankarna till Lita Ford, och en ännu värre kör av de andra tjejerna ger en trea.

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post2

Delfinal 2 2010

MelodifestivalenPosted by Tommy Sat, February 13, 2010 22:51:19

Delfinal 2

Eftersom vi på Magnifik Musik begagnar oss av ett numera, för oss, vedertaget poängsystem i våra musikaliska bedömningar tänkte jag applicera samma sak på den här omgångens bidrag. Alltså en skala från ett till tio enligt denna modell!

Först ut var Eric Saade med en låt som BWO kunde ha varit med och tävlat med. Det är inte alls särskilt svårt att känna igen deras sound i musiken och jag tyckte faktiskt han gjorde riktigt bra ifrån sig! Inte för att det var något jag skulle stå i kö för att se eller så utan för att han förvaltade det han hade att arbeta med på ett bra sätt. Jag ger honom en femma i betyg för den lättsmälta popbagatellen Manboy, och inte hörde man särskilt tydligt att Fredrik Kämpe varit inblandad i musikskrivandet heller, vilket jag ser som enbart positivt!

Andra Generationen & Dogge hörde till mina förhandsfavoriter, mycket på grund av att jag verkligen gillar Dogges mentalitet och att Andra Generationens bidrag 2008 – Kebabpizza Slivovitza snabbt blev ett av mina favoritbidrag det året. Tyvärr visade det sig snabbt att Dogges charm och närvaro inte skulle räcka särskilt långt. Hans rapping funkar inte alls och det enda som räddar låten från totalt fiasko är blåssektionen! Jag ger Hippare Hoppare en tvåa.

Kvällens första ballad – Innan Alla Ljusen Brunnit Ut, hade viss potential att lyckas med framfördes tämligen uselt av Anna Maria Espinosa som jag fann vara en bedrövlig sångerska i sitt framförande. Det blev intetsägande och gapigt och kunde säkert ha blivit mycket bättre med någon annan och skickligare sångerska. Jag ger bidraget en trea enbart på grund av potentialen av vad som kunde ha varit.

Det fanns också plats för lite modernt dansband i kvällen startfält. Highlights, som tydligen gjorts sig ett namn i dansbandskampen (jag har aldrig sett det programmet) tillsammans med MiSt framförde något som jag tyckte var ganska bra i förhållande till det övriga startfältet. I mina anteckningar är det enda låten jag har markerat med ordet ”Hook” och jag tror att det är en av låtarna som har garanterade radiospelningar framöver. Ska man jämföra med något annat är det kanske adekvat att nämna Barbados i sammanhanget. Jag ger Come and Get Me Now en fyra och det som är uppmärksam känner också igen Andreas Wistrand från talangtävlingen Fame Factory för några år sedan.

Pauline står sedan för lite rytmisk soul med retrofeeling. Hon hade helt klart den bästa rösten i kväll och med lätt rökighet i rösten kan kanske Sucker for Love växa sig betydligt större än vad ett enda framträdande lyckas åstadkomma. Jag tror kanske inte att det är riktigt den typen av musik som har någon större chans i eurovisionen men det var helt klart en upplyftande musikupplevelser bredvid de andra bidragen och den är utan vidare värd en femma i betyg.

Ytterliggare en ballad stod sedan på tur, och i refrängerna nästan lite av en powerballad faktiskt. Den förhandsfavoriserade Andreas Johnsson, som på pappret borde sopa banan med de flesta i startfältet, levererar kompetens och en känsla för melodin, men mycket mer är så blev det inte. We Can Work it Out var en rätt tråkig låt son snabbt faller i glömska. Men en fyra kan han trots allt få för framförandet som var bland de stabilaste för kvällen.

En fyra blir det också för Kalle Moraeus & Orsa Spelmän som framförde precis vad man kunde förvänta sig – folkmusik! Inget fel med det och jag brukar personligen gilla när man blandar in just den typen av musik i festivalen. Kalle Moraeus visar dock snart att han inte är någon större sångare, framför allt inte på höjden och det blev mest pannkaka av alltihop. Han levererar väl ok, men hade han haft fiolen med sig och inte gitarren och dessutom låtit någon annan sköta micken hade det nog blivit rejäl fart på tillställningen! Underbart får en fyra i betyg.

Så avslutades delfinalen med Hanna Lindblad och lite dunkade pop. Inledningen och något parti mitt i låten – Manipulated, låter misstänkt likt Kiss gamla slagdänga I Was Made for Loving You, men det finns ju bara tolv toner och den skrev ju redan 1979 så det må väl vara hänt. Mer än en trea i betyg för den här intetsägande låten kan det dock inte bli fråga om…

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post1

Delfinal 1 2010

MelodifestivalenPosted by Tommy Sun, February 07, 2010 15:58:45

Delfinal 1

Liksom jag gjorde förra året kommer jag även i år att försöka tycka till om det årliga event vi tar för givet och som vi i vardagligt tal kallar antingen för Melodifestivalen eller för Schlagerfestivalen. Det senare är väl numera en ganska opassande benämning men den lever trots allt fortfarande kvar i vissa kretsar. Det är väl ingenting som har särskilt hög status och det är väl nästan lite inne att tycka illa om hela tillställningen. Det har det i och för sig varit i ganska många år och jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt inte är något jättefan av den musik som vanligtvis representeras. Men som den som är vana besökare av Fanatisk Film och Magnifik Musik säkert redan vet så är själva tyckandet och kritiserandet av yttersta vikt och något som måste göras i sådana här sammanhang.

Nåväl… På pappret var väl årets programledartrio en ganska udda samling karaktärer. Men efter ett par katastrofala år med Kristian Luuk och Petra Mede är jag villig att ge allting en chans. Och Måns Zelmerlöv, Christine Meltzer och Dolph Lundgren funkar faktiskt ganska bra! De två första är väl något bättre, med tonvikt på Christine Meltzer medan Dolph visar sig vara katastrofalt usel som presentatör, dock stjäler han showen totalt med ett sång- och dansnummer i mellanakten!

Efter själva inledningen, där Nanne Grönvall imponerar och Charlotte Perrelli får lite minus för sin tillgjorda röst är då tävlingen i full gång. Ola inleder med en något mognare och pampigare låt - Unstopable, åtminstone i refrängerna, än Love in Stereo. I stort sett ingen höjdare tyckte jag som absolut inte fann den vara värdig en plats i startfältets övre halva. Bättre var heller inte Jenny Silver som med sin låt A Place to Stay var mig totalt intetsägande. Dessutom med riktigt gräsliga scenkläder.

Linda Pritchard höjde sedan kvaliteten något med en latinodoftande eurodisco sak – You’re Making Me Hot Hot Hot. Inte för att den tilltalade mig nämnvärt, men efter de inledande katastroferna var det i alla fall något som gav hopp om en medryckande melodi som kan fungera på något opretentiöst sätt. Jag tror förstås inte vidare mycket på chanserna för en sådan låt i förlängningen och ska vi ha någon som helst chans i den stora eurovisionen är det här inte en stil vi ska satsa på! Det kan däremot min absoluta favorit i det här startfältet vara Pain of Salvation med låten Road Salt som verkligen bjöd på ångest och inlevelse. Lugnt tempo och lite udda instrumentering, något som sticker ut från den gråa och trista mallen helt enkelt.

Att sticka ut från mallen kan man väl verkligen inte anklaga Anders Ekborg för heller, hans låt The Saviour kan väl förvisso inte anklagas för att vara dåligt framför för sammanhanget. Det var teatraliskt så det räcker, men tyvärr en ganska tråkig musikallåt som det går tretton på dussinet av. Trots detta tycker jag den placerar sig på startfältets övre halva musikaliskt sett. Det gjorde också helt otippat, för min personliga smak, Jessica Andersson med en countryinfluerad ballad – I Did it for Love. Tyvärr kändes efter ett par minuters lyssnade stöpt i form 1A och det är lite tråkigt när det blir på det sättet. Någon musikalinfluens fanns väl också närvarande och hennes röst sprack lite klädsamt. Faktiskt bland det bästa jag har hört henne göra i de här sammanhangen!

Att festivalen numera gärna vill ha med alla former av musik är förstås något man som seriös kritiker av musiker måste välkomna. Att jag sedan här väldigt svårt för den typen av Rap som Frispråkarn representerade i låten Singel är en helt annan sak. Det finns utmärkt material inom alla områden och genren även om det är ganska långt mellan dem ibland, som i det här fallet till exempel, startfältets i särklass sämsta och tjatigaste låt. Men man måste ge de en eloge för att åtminstone ha det lättaste refrängen att hänga med i och lära sig hyggligt snabbt.

Små tjatig var väl också avslutande Salem Al Fakirs Keep on Walking, men på ett helt annan sätt än föregående. Jag tror att det här är den låt som har störst potential att växa och man ska ha klart för sig att det är svårt att betygsätta och rangordna musik efter att bara ha hört låtarna en enda gång. Inte sällan händer det ganska mycket med omdömet när man ger sig tid att nöta lite grand!

  • Comments(0)//melodifestivalen.fanatiskfilm.se/#post0